Inser faktiskt hur litet vid bor.

Sjukstuga igen. Det är som det är. Sandrea är förkyld eller så är det covid. Jag har lyckats hålla mig frisk konstigt nog så undrar nästan om det är covid. Återstår att se helt enkelt om jag faller denna gång eller om jag klarar mig lika bra som jag gjorde förra veckan.

Att spendera dagarna hemma med henne nu när hon är större inser jag faktiskt hur litet vid bor. Älskar vår lilla lägenhet men vissa dagar känns det som att vi håller på att växa ur den eller så är det för mycket saker? Eller både och?
Skulle önska att jag hade min alldeles egna hörna där jag kunde pyssla med mitt. Att jag hade ett större kök där jag fick plats bättre att baka och laga mat. Samtidigt är jag så otroligt tacksam för vår lilla etta för det är vårt hem. Vårt trygga hem. Kanske behöver rensa och organisera ännu bättre för att det ska kännas lite större. Göra det bästa av situationen. För möjligheten att flytta till något större finns inte på kartan i dagsläget.
Klart jag skulle kunna leta efter något större att hyra men då försvinner tryggheten i att pappa äger lägenheten. Finns lite mera frihet i det och att han kan hjälpa mig på ett annat sätt. Men kan alltid drömma om framtiden, när livet känns mer stabilt både med gubben och ekonomiskt.

Gillar