Det var en vacker dag. En perfekt dag med min lilla skatt.

Solen gav ifrån sig ett varmt ljus och sken över vårt nya vinterlandskap. Träden hade fått lager av snö på sina grenar men med vinden kunde det blåsa ner. Så lätt var snön. Gångbanan hade förblivit oplogad och jag kunde dra Sandrea i sina pulka utan problem. Hon var glad och exalterad över att få åka pulka igen. Den har suttit som en prydnad i cykelrummet i några veckor och hon har sagt "pulka" varje gång vi har gått in där, vilket har varit två gånger om dagen för att hämta och lämna vagnen.
I pulkabacken befann sig en familj. En mamma med två barn. Jag höll uppsikt så att vi inte skulle bli påkörda av deras snowracer och pulka och dom verkar undvika att åka åt vårt håll. Sandrea var så nöjd med att ha en mamma som drog henne upp för backen och att hon slapp göra allt jobb. Men mer än några enkla korta vändor i backen ville hon inte. Sedan började det krypa i henne små ben och hon skulle promenera i snön.

Vi började promenera sakta men säkert hemåt. Innan det flöt på fick hon för sig att hon skulle gå till kaninerna och tupparna. Fast efter lite övertalning gick hon med på att inte gå dit. En annan dag får vi gå dit sa jag. Var tacksam över att det inte blev ett bråk av det. Ibland när vår viljor krockar då kan ett hett temperament visa sig som sedan övergår till att jag ska trösta henne.
Jag gick runt och fångade vintern med min lilla kamera. Hon sprang efter mig och under sökte grenar och gräs som titta ut genom snön. Kunde inte hjälpa att tänka om vi en vacker dag kommer bo på landet och få uppleva en magisk vinter där. För ett vinterlandskap utan hus i vägen är vackrare både för ögat och i bilder. Har tänkt på den drömmen och förhoppningsvis vår framtid rätt ofta senaste tiden och känt en längtan efter den. Det kommer att komma. Känner det på mig.

Det var en vacker dag. En perfekt dag med min lilla skatt.

Gillar