Inget blir bra av att stressa fram det

Den lilla snö som var är borta. Ute är det blött, grått och kallt på ett rått sätt. Längtar inte ut på någon promenad. Vill mysa ner mig i soffan med en bok och glömma tid och rum.

Den här veckan som varit har verkligen gått upp och ner. De senaste två dagarna har varit värst. Känslan av orkeslöshet har varit konstant. När Sandrea inte är hemma eller sover har jag inte lust till något. Har bara velat ligga i soffan och inte göra nånting. Lättare blir det när jag kan lägga min fokus på henne och glömma allt annat.
Trodde att min nyfunna intresse skulle hjälpa att jag skulle snöa in mig på det i några veckor men just nu verkar det inte tillräckligt. Hjälper inte heller att jag har svårt att somna. Ligger och är stressad på kvällarna. Gillar inte alls det. Försöker lista ut vad som orsakar allt detta. Enda orsak jag kan komma på att rutinerna saknas. Har fortfarande inte kommit tillbaka till dem. Vet inte varför det ska vara så svårt.

En dag i taget är det enda som räknas just nu. Ta sig igenom dag för dag. Njuta av alla fina stunder med Gubben och Sandrea. Glömma alla krav som jag sätter på mig själv. Fortsätta arbeta på mitt mående. Hitta sätt för att må bättre. Påminner mig själv om att det får ta den tid det gör. Inget blir bra av att stressa fram det.

Gillar

Livet innan min rätta diagnos

Ibland blir jag arg sådär riktigt arg att jag vill skrika. Arg på vården, vill skälla ut dem efter noter. Fast jag är inte den som är högljudd av mig som person. Lider i tystnad hellre tills jag exploderar. Vill inte lasta mina nära med känslor och tankar som studsar runt i det som ska kallas hjärna men egentligen känns som ett enda tomrum vissa dagar.
Tillbaka till varför jag är arg och frustrerad. Dom tog mig inte på allvar som tonåring. Vanliga fjortonåring som är deprimerad och har börjat skära sig. Så vi ger henne lite samtal och reder ut vad som händer i skolan och hemmet. Ger henne diagnosen "lätt deprimerad" så kanske hennes föräldrar blir nöjda. Ja för en lätt deprimerad tjej vill ta livet av sig för att hon inte förstår sig på hur livet fungerar och hur en ska orka med livet.
Jag blev lite äldre. Fortsatte må dåligt och fundera på hur jag ska ta mig igenom livet. Kommer jag orka? Varför upplever jag världen och människor på ett annat sätt? Eller gör alla det och dom hanterar det bättre? Om jag trycker i mig flera antidepressiva kanske jag faktiskt blir lycklig? Ne det gav en biljett till sjukhus, skakningar i kroppen i flera dagar och en veckas inläggning på psykiatrin. Efter den vändan utredde psykiatrin mig och tyckte att jag passade in på borderline och fobisk personlighetsstörning. Yes dom hitta felet på mig tänkte jag.

Jag fick gå i dialektisk beteendeterapi både i grupp och ensam med en psykolog. Träffade äntligen andra som hade liknande problem som mig. Kunde känna en samhörighet. Fann vänner som förstod. En gemenskap. En del av dem har jag kontakt med än idag. Dagarna för gruppterapin blev min favoritdag i veckan. Såg framemot att få träffa de andra. Under kaffepauserna kunde vi skratta tills tårarna kom. Alla hade en likad vrickad humor som jag och liknande bakgrund. Vi fick tyvärr ett sorgligt slut på vår tid med gruppterapin när en i gruppen hade bestämt att det var dags att säga farväl till livet på jorden. Det satte allt på sin spets. Tror vi alla fick kämpa lite extra mycket och verkligen ta till oss det vi lärt oss under vår tid tillsammans där.

Mådde helt klart bättre efter tiden med terapi. Fått nya verktyg att hantera mina svackor. Blev friskförklarad från mina diagnoser. Hade arbetat så pass bra med mig själv att diagnoserna försvann. Trots det var det någonstans inne i mig var fortfarande allting inte helt bra. Försökte hitta min plats i världen. Någonstans där jag hörde hemma. Förvirrade av försöka passa in. Hitta mitt fack som jag tillhörde. Förstå hur andra människor fungerar. Var förvirrad i min sexualitet. Vad jag borde göra. Hur jag borde se ut. Att bli vuxen. Mitt upp i all förvirring träffade jag HONOM.
Han sa åt mig hur jag borde leva. Klä mig. Sköta mig. Rätt och fel. Fan livet kanske blir enklare på det sättet. Någon som berättar exakt vad jag jag ska göra. Han älskade mig. Hans kärlek gjorde ont både psykiskt och fysiskt. Men han ville han trasiga mig och jag älskade honom för det. Trots att den jag var innan försvann. Nu när jag tänker tillbaka på det älskade han nog inte den jag var, kanske personen han skapade. Efter att jag fick nog av hur han behandla mig och lyckades lämna var jag mer förvirrad i livet än någonsin. Inget var klart. Hade lämnat mitt liv och bodde på skyddat boende. Livet var i småbitar.

Det var inte för än då jag fick den hjälp jag behövde. Träffade en underbar sjuksköterska på psykiatrin som jag fick prata med varje vecka. En läkare gav tillbaka min diagnos borderline. Flyttade till familjehem. Fick andas lite. Började rida. Må bättre. Gick igenom fler personliga helveten. Träffade en ny psykolog som tyckte att det fanns något mer bakom mina problem. Fick ett formulär med alla möjliga frågor och mina svar visade tecken på autism. Där började utredningen. Den tog några veckor. Blev frustrerad över när jag inte fick veta om jag svarat rätt på frågorna för det var hemligt. Svaren skulle avgöra om jag hade autism/asperger. Till sist en dag i augusti 2018 fick jag diagnosen. Asperger. Mitt liv skulle från den dagen förändras och jag började få mer förstående för mig själv. Livet blev inte perfekt efter diagnosen men det blev lättare att få hjälpen jag behövde. Fick förståelse till varför jag reagerar som jag göra.

Gillar

En supermom kan väl inte må dåligt?

Vet ni att även om jag är mamma är det okej att må dåligt och ha mina låga dagar. Dagar som jag vill gömma mig under täcket. Skillnaden är bara att jag inte kan agera på känslan. Kan inte bara dra täcket över huvudet och bara glömma världen. Har ett ansvar som inte går att släppa. Vet ibland inte om det är en fördel eller nackdel. Tror att det är positivt för det distraherar från känslorna och det går inte att grotta ner sig ännu mera.
Det är okej att inte uppnå ett ideal av att vara supermom. Inte på det sättet som jag har tänkt att det var tidigare.

Ett tag intala jag mig själv att när en är mamma så får man inte må dåligt. Förstår ni pressen en sätter på sig själv då? Tvinga bort alla känslor för att i ens huvud är det inte okej. Tänkte att jag var en dålig mamma om jag fortfarande brottades med min mentala hälsa. Rädd att soc skulle ta mitt barn om jag mådde dåligt.
Nu har jag lärt mig att det är okej att må dåligt. Att det som sker är att du är oansvarig om du inte ansvarar för ditt mående när ett barn finns med i bilden. Du måste hitta den där gränsen mellan att veta att du kan hantera det själv eller när du behöver söka hjälp.

Bara för att en helt plötsligt är mamma betyder det inte att man är slutat vara en människa. Superkrafter har helt plötsligt inte dykt upp. Benämningen supermom kan både vara något positivt och negativt. När folk börjar kalla en för supermom kommer helt plötsligt en standard att leva upp till. För en supermom kan väl inte ha dåliga dagar eller? Allt ska väl gå smärtfritt för dem? Det ska bollas med många saker samtidigt. tolkade jag ordet supermom, hur tolkar ni det?
Okej, kan vara kul att få det som komplimang men sedan kommer pressen att leva upp till det varje dag. Gjorde misstaget och tänkte att jag skulle leva upp till den standarden från dag ett när Sandrea kom. Det är inte hållbart i längden alls. Började må dåligt av pressen jag satte på mig själv. Orkade inte helt enkelt hålla upp takten som. Tror vi behöver tänka om benämningen på en supermom. Försöker tänka mer att det är när en mamma har haft en tuff dag känslomässigt men enda hittar kraften att ge sitt barn den uppmärksamhet och kärlek som hen behöver. Det är en supermom! Att kunna ta sig igenom tuffa tider men inte glömma bort sitt barn.

Har du tuffa dagar ibland men ändå kämpar igenom för ditt barns skull?

Gillar