Världsautismdagen.

Idag är det andra april också världsautismdagen. Dagen autism uppmärksammas lite extra. Tycker det är fint att vi har såna dagar där dom med diagnoser känner motivation att sprida extra budskap och även kanske väcker lite mer förståelse bland folk. Tror att det även finns event på vissa platser i samband med det men är inte helt säker.

Asperger är min diagnos och är en del av autism. Nuförtiden går alla autistiska diagnoser in under autism och delas upp i nivåer. Så jag har har autism nivå 1.
Jag är både tacksam och brottas med min diagnos. Tacksamheten kommer ifrån att jag äntligen fick svar på varför allt är annorlunda för mig jämfört med många andra. Fick en ny förståelse för mig själv och blev förlåtande. Började hitta bättre vägar till att arbeta med mig själv.
Det jag brottas med är livet i sig. Att ha den här önskan att "vara som andra" vilket är sjukt dumt. Det hänger ihop med att kunna jobba och vara självständig även om jag tar steg mot det nu. Önskar att det hade varit lätt för mig från början, att jag inte hade behövt brottas med så mycket saker inombords. Sen såklart om jag hade varit bättre på att läsa av andra personers signaler kanske jag inte hade hamnat i så många utsatta situationer. Som sagt, vet att det är sjukt dumt att tänka så. Måste arbeta på att acceptera mig som jag är. Inte tänka en massa "tänk om". Fast dom flesta dagarna tar jag lite stolthet i min diagnos.

Känner du någon med autism?

Kommer uppmärksamma dagen lite extra på instagram så häng med där!

Gillar

Jag klarade min första dag på arbetsträningen.

Det gick. Det gick bättre än förväntat. Jag klarade min första dag på arbetsträningen utan att det kändes jobbigt. Tog steget och klappar mig själv på axeln. Kan inte riktigt fatta att det kändes som så bra som det gjorde. Det bästa av allt är att jag inte känner mig helt utmattad, har lite is i magen för det. Kan hända att det blir en baksmälla imorgon.
Alla var trevliga, kände mig rätt välkommen. Kunde arbeta på i min egna takt. Sorterade kläder, vilka kläder som fick åka till återvinningen och vad som kunde säljas. Väldigt petigt det där. Kläderna ska se i princip oanvända ut. Kommer att göra endast detta i början och sedan lägga till arbetsuppgifter. 10 timmar i veckan som start och där efter får vi se hur mycket vi höjer åt gången.
Det känns bra. Är taggad inför onsdag. Se vad det kan ge det här. Hoppas på att alla dagar kommer ligga på den här nivån i känslan. Att det kommer att kännas såhär bra. Vet att alla dagar inte kan vara bra men vill kunna känna att det känns bra att gå dit och just nu är det så.

Gillar

Vill kunna leva livet som en neurotypisk människa.

Idag är jag inte vän med min diagnos. Är inte vän med hur min hjärna fungerar.

Vill inte brottas med att hantera det som är jobbigt. Vill inte behöva anpassa mig. Vill kunna leva livet som en neurotypisk människa trots att jag vet att det i sig kan ha sina svårigheter också. Vill inte ha asperger.

Jag har svårigheter med ljud vilket inte fungerar bra ihop med att bo i lägenhet. Går ständigt runt och stör mig på alla ljud som kommer ovanför och underifrån. Min bägare börjar rinna över. Vill nästan skrika. Samtidigt vet jag att det inte är tyst från våren lägenhet, lite dubbelmoral då. Klarar av ljuden jag själv har valt med inte ljud som är ofrivilliga. Ljuden från Sandrea valde jag samma sekund jag valde att behålla henne i min mage.
Sedan har vi regler som att det ska vara så tyst som möjligt efter klockan tio på kvällen, det är jag noga med att följa. Följer alltid regler och vill göra rätt för mig. Om Sandrea är uppe på natten får hon absolut inte springa och röja runt i lägenheten för att inte störa mer än nödvändigt. Jag bär henne oftast för att hon inte ska dunsa i golvet. Om hon skriker försöker jag hitta en sån snabb lösning som bara går, om det är att ge henne en kaka eller att titta på TV. Stör mig då på grannar som inte visar samma respekt och orsakar att man inte kan sova. Är väl 50% mina egna problem och 50% problem med grannarna.

Sen att jag bor i förorten då finns det nästan ingenstans där man kan hitta tystnad. Även om det alltid har varit i lägenhet eller radhus som jag har bott i har det funnits möjlighet att fly ut till skogen för att hitta tystnaden. Men det finns inte här eller är inte lättillgängligt. Längtan efter att bo på landet har inte varit större än den är just nu. Vet att jag har långt kvar innan den möjligheten finns. Frågan är vad jag ska göra för att få det att fungera under tiden? För jag älskar vår lägenhet. Omgivningen som tär på mig. Tror att det är en av anledningarna till att jag har mått dåligt med ångest en hel del senaste tiden men har inte riktigt klickat att det är alla intryck som gör att jag mår dåligt. Blir stressad av att ständigt mötas av ljud från alla håll och kanter. När jag går själv har jag musik att fokusera på och hörlurar som tar bart bakgrundsljud men kan inte direkt gå runt med det inne. Därför älskar jag när vi åker ut till mamma och kan vara ute i naturen. Promenaderna där men Enzo är som balsam för själen.

Om ni har några tips på en lösning som går att göra i hemmet för att underlätta berätta!

Gillar