Relationer som rinner ut i sanden

Pratade med mamma för några dagar sedan om vänskap som rinner ut i sanden. Hon hade också skrivit ett inlägg om vänskap på sin blogg. Några tankar dök upp i mitt huvud.

Jag har kommit till den punkten i mitt liv där jag känner att det tar onödig energi att lägga tid på folk som inte vill ge tid tillbaka. När det blir mycket snack och liten verkstad. Hen säger att hen ska ringa eller vill träffas men sedan totalt struntar i det eller helt enkelt prioriterar annat gång på gång. När en helt enkelt inte är en prioritering i den människans liv. När det märks så tydligt har jag bestämt mig för att sluta försöka.
Håller dörren öppen när personer visar intresse men tänker inte längre försöka ringa eller bestämma planer för att sedan glömmas bort. Känner att jag är mer värd än så. Nöjer mig hellre med att ha en eller två vänner som faktiskt svara när jag hör av mig och visar intresset av ha en i ens liv.
Gett upp sen ett år eller mer tillbaka att höra av mig till vissa personer för att jag vet att dom inte kommer svara eller hör av sig dagar och veckor senare. Men svarar alltid när dom väl hör av sig för jag tycker fortfarande om människorna. Önskar att relationen och intresset av att höra av sig till varandra var större. Respekterar på sätt och vis att dom har fullt upp med sina egna liv men tänker då inte heller ligga där och tjata i bakgrunden. Ger ett försöka ibland när jag känner för att säga "hej jag finns här" men förväntar mig inget av det.

För mig är den typen av relationer energitjuv. Lägger ner tid för att upprätthålla en relation för att sedan gå runt och vara irriterad. Har mer "aja"-inställning till dom relationerna nu. Har vi kontakt så har vi, pratar vi inte på ett år så göra vi inte det. Vill inte bygga upp negativa känslor runt människor för att dom inte har tid för en längre utan istället finns jag här när de väl har tid. Förstår ni vad jag menar?

Sen är det så som min mamma skrev i sitt inlägg att det finns personen som vi har livet ut och vissa bara en period i livet. Det tror jag fullt ut på. Jag vet vem som är med mig i genom livet. Känt henne sen jag var 14. Vi föll isär några år men nu är vi tightare än någonsin. Förr kunde det ta ett år mellan att vi träffades men det kändes varje gång som vi träffat varandra varje dag. Bara mer att prata om.

Hur tänker ni om relationer där det bara är den ena som hör av sig? Fortsätter ni försöka eller släpper ni det helt?

Gillar