Mitt hjärta värker.

Mitt hjärta värker av frustration, saknad, sorg oro för honom och henne.

Nu sitter jag här ensam igen. Han är på andra sidan Europa nu min Gubbe. Pappan till mitt barn får inte vara här. Det blir jobbigare för varje gång vi säger farväl. Tårarna blir fler och kommer från fler. Dotter som frågar efter sin pappa men både förstår och inte förstår att han inte här, men vet inte att hon inte kan träffa honom på åtminstone två månader. Kommer hon bli ledsen när han inte välkomnar henna hem från föskolan?

Hans kaffekopp står kvar på diskbänken. Vill fylla på den och ge den till honom för i mitt huvud ska han sitta i sovrummet och jobba. Vill nästan inte städa undan den nu för det visar att han inte är här med oss. Tre månader innan han är hemma hos oss igen. Ska komma ihåg hur jag gjorde allt själv igen. Hur jag orkade allt. Hur jag fick allt att gå ihop. Det finns där inne men känns tungt att ta fram det. Inte samma stolthet i det längre för jag älskade att ha honom här. Att få vara familj här i vårt hem var som en dröm.

Ska påminna mig själv om att vara stark. Ta fram min inre krigare, låta henne leda och visa vägen. En dag i taget. Steg för steg. Hitta fokus och lägga energin på det. Vara i de positiva känslorna så mycket som möjligt och inte låta allt negativt äta upp mig. Vet att det kommer vara lättare sagt än gjort men måste försöka för oss alla.
Vi kommer fixa det och vi kommer komma ut starkare på andra sidan. Oavsett vad som händer stärker det vår relation, vår kärlek blir djupare och betyder något mer. Vi går igenom som har en stor betydelse. Visar hur skev landet vi lever i är. Där regler och lagar tvingar bort ett barns förälder på grund av teknisk grej som är myndigheternas fel. Men vi ska kriga, kriga för vår dotter så att vi får vara tillsammans föralltid.

Gillar