Livet innan min rätta diagnos

Ibland blir jag arg sådär riktigt arg att jag vill skrika. Arg på vården, vill skälla ut dem efter noter. Fast jag är inte den som är högljudd av mig som person. Lider i tystnad hellre tills jag exploderar. Vill inte lasta mina nära med känslor och tankar som studsar runt i det som ska kallas hjärna men egentligen känns som ett enda tomrum vissa dagar.
Tillbaka till varför jag är arg och frustrerad. Dom tog mig inte på allvar som tonåring. Vanliga fjortonåring som är deprimerad och har börjat skära sig. Så vi ger henne lite samtal och reder ut vad som händer i skolan och hemmet. Ger henne diagnosen "lätt deprimerad" så kanske hennes föräldrar blir nöjda. Ja för en lätt deprimerad tjej vill ta livet av sig för att hon inte förstår sig på hur livet fungerar och hur en ska orka med livet.
Jag blev lite äldre. Fortsatte må dåligt och fundera på hur jag ska ta mig igenom livet. Kommer jag orka? Varför upplever jag världen och människor på ett annat sätt? Eller gör alla det och dom hanterar det bättre? Om jag trycker i mig flera antidepressiva kanske jag faktiskt blir lycklig? Ne det gav en biljett till sjukhus, skakningar i kroppen i flera dagar och en veckas inläggning på psykiatrin. Efter den vändan utredde psykiatrin mig och tyckte att jag passade in på borderline och fobisk personlighetsstörning. Yes dom hitta felet på mig tänkte jag.

Jag fick gå i dialektisk beteendeterapi både i grupp och ensam med en psykolog. Träffade äntligen andra som hade liknande problem som mig. Kunde känna en samhörighet. Fann vänner som förstod. En gemenskap. En del av dem har jag kontakt med än idag. Dagarna för gruppterapin blev min favoritdag i veckan. Såg framemot att få träffa de andra. Under kaffepauserna kunde vi skratta tills tårarna kom. Alla hade en likad vrickad humor som jag och liknande bakgrund. Vi fick tyvärr ett sorgligt slut på vår tid med gruppterapin när en i gruppen hade bestämt att det var dags att säga farväl till livet på jorden. Det satte allt på sin spets. Tror vi alla fick kämpa lite extra mycket och verkligen ta till oss det vi lärt oss under vår tid tillsammans där.

Mådde helt klart bättre efter tiden med terapi. Fått nya verktyg att hantera mina svackor. Blev friskförklarad från mina diagnoser. Hade arbetat så pass bra med mig själv att diagnoserna försvann. Trots det var det någonstans inne i mig var fortfarande allting inte helt bra. Försökte hitta min plats i världen. Någonstans där jag hörde hemma. Förvirrade av försöka passa in. Hitta mitt fack som jag tillhörde. Förstå hur andra människor fungerar. Var förvirrad i min sexualitet. Vad jag borde göra. Hur jag borde se ut. Att bli vuxen. Mitt upp i all förvirring träffade jag HONOM.
Han sa åt mig hur jag borde leva. Klä mig. Sköta mig. Rätt och fel. Fan livet kanske blir enklare på det sättet. Någon som berättar exakt vad jag jag ska göra. Han älskade mig. Hans kärlek gjorde ont både psykiskt och fysiskt. Men han ville han trasiga mig och jag älskade honom för det. Trots att den jag var innan försvann. Nu när jag tänker tillbaka på det älskade han nog inte den jag var, kanske personen han skapade. Efter att jag fick nog av hur han behandla mig och lyckades lämna var jag mer förvirrad i livet än någonsin. Inget var klart. Hade lämnat mitt liv och bodde på skyddat boende. Livet var i småbitar.

Det var inte för än då jag fick den hjälp jag behövde. Träffade en underbar sjuksköterska på psykiatrin som jag fick prata med varje vecka. En läkare gav tillbaka min diagnos borderline. Flyttade till familjehem. Fick andas lite. Började rida. Må bättre. Gick igenom fler personliga helveten. Träffade en ny psykolog som tyckte att det fanns något mer bakom mina problem. Fick ett formulär med alla möjliga frågor och mina svar visade tecken på autism. Där började utredningen. Den tog några veckor. Blev frustrerad över när jag inte fick veta om jag svarat rätt på frågorna för det var hemligt. Svaren skulle avgöra om jag hade autism/asperger. Till sist en dag i augusti 2018 fick jag diagnosen. Asperger. Mitt liv skulle från den dagen förändras och jag började få mer förstående för mig själv. Livet blev inte perfekt efter diagnosen men det blev lättare att få hjälpen jag behövde. Fick förståelse till varför jag reagerar som jag göra.

Gillar

Kommentarer