"Har du landat i din diagnos?"

Idag ringde min läkare vars samtal jag har väntat på i drygt en vecka. Han ställde en fråga som jag har tänkt på de senaste dagarna. "Nu har det snart gått ett år sen du fick din diagnos, hur känns det? Har du landat i din diagnos?"

Jag har förstått att jag har asperger (högfungerande autism). Känner att jag till en viss del inte är ensam om att känna som jag gör. Jag har accepterat och respekterar att jag har lägre energinivå, att jag lätt blir utmattad av att lämna hemmet för några timmar eller göra en mängd saker i hemmet. Jag sover 1-2 timmar på dagen när jag känner att jag behöver det. Efter mina timmar på praktiken är det ett måste.
Jag har tillåtit mig att djupdyka i mina intressen på ett annat sätt. Känns som att det är mer okej att springa runt med kameran överallt, tillåter mig själv att sitta timmar i sträck framför serier eller vara helt uppslukad av att umgås med mina fyrbenta barn.
Det kommer dock dagar då jag undrar hur andra "vanliga" personer upplever världen. Hur orkar dom med att ha fullt upp varje dag? Dom tankarna drar lätt ner mig. Försöker inte hänga kvar i dom tankarna så länge för att inte drunkna i ett hav utan botten med tankar och känslor. Blir så lätt att det blir destruktiva tankar och beteenden i slutet.

Försöker peppa mig själv och tänka "det är okej att jag fungerar på ett annat sätt". Oftast lyckas jag övertyga mig själv. Kämpar för dagen då jag 100% inte tvivlar på den jag är. Rationellt vet jag att det egentligen inte är något fel på mig men känslorna har sitt egna liv oftast. Varje dag tar jag ett litet steg framåt i resan att acceptera mig själv och växa utifrån mina förutsättningar.

Gillar

Kommentarer