Ett beslut

Kan inte riktigt fatta att jag har gjort det här beslutet. Känns dock som om det är för allas bästa.

Enzo ska flytta till min mamma. Finns många anledningar men det är främst för hans skull. Sen Sandrea kom och speciellt sen vi flyttade till ett mindre boende har jag märkt lite förändringar hos honom. Han är inte lika social hemma. Han hänger inte lika mycket med mig/oss i soffan. Tror att han känner sig i vägen också. Om Sandrea vaknar på natten då måste han flytta på sig för att jag ska hämta över henne till sängen.
Enligt veterinären är inte barnvagnspromenader det bästa för honom heller. Hon misstänker att det är därför han har ont i höfterna på grund av att han inte få ta ut steget ordentligt när han går bredvid barnvagnen.

Det går inte att förneka att det är mycket jobba att ha barn, hund och katt själv. Jag har tagit mycket stolthet i att fixa allt själv. Vara en "super mom". Även om alla behovs ses efter, långpromenader, spring och mat så får han inte samma uppmärksamhet som förr. Vi kunde sitta hela dagar i soffan och mysa men nu blir det inte det. Dels för att jag har fullt upp med Sandrea och för att han går iväg efter en stund när vi väl har satt oss där.
Dessutom kommer det bli knepigare ju större Sandrea blir, speciellt när hon ska sova på kvällen. Att få till en bra kvällsrunda samtidigt som det börjar bli läggdags för henne kommer bara bli tuffare.

Jag ser det lite som att Enzo går i pension. Han har varit mitt stöd i flera år. Han har funnits genom min psykiska ohälsa, sett mig bli fysisk och psykisk misshandlad, varit med mig på skyddat boende och sett mig helt nedbruten och då varit den som har gett mig orken. Stöttat mig. Varit min konstanta trygghet. Fått mig att sova gott på natten.
Han börjar bli gammal, fyllde nio i februari och han förtjänar att få lunka runt i skogarna ute i skärgården tillsammans med mamma och inte vara stressad över ljudnivåer från ett barn eller gå på tråkiga gångvägar i förorten. Han förtjänar det bästa.

Han och mamma hittade ett nytt band när han var där i en månad. När hon kom hem igen efter att ha lämnat honom ringde hon och sa att hon sakna honom. Från där kom beslutet.Vi köpte honom tillsammans för sex år sedan så han har alltid varit vår hund på sätt och vis men när jag flyttade hemifrån följde han med. Nu får dom njuta av pensionen tillsammans och sedan får han komma på besök hos mig då och då. När mamma längtar efter en sovmorgon t.ex. Han kommer alltid vara välkommen här.

Vem vet detta kanske inte blir för alltid, men just nu är det som är bäst för oss alla även om det kommer bli väldigt tomt utan honom här.

Gillar

Kommentarer